Blues från Riksgränsbanan
(Visa från Riksgränsbanan)
Her har jeg tenkt skitten barack og slitne menn etter en hard arbeidsdag. En av dem tar frem munnspellet og en annen har en sprukken gitar og ei brennevinsflaske som han bruker på gitarhalsen. Det er vel ikke så utenkelig at en gitarhals byr på utfordring etter en dag med slegga i minus tjue...
Det er den opprinnelige melodien og teksten, men jeg har skrevet inn et mellomparti med annen melodi for å variere. Dag Okstads kontrabass gjør stemninga på baracken organisk.
Visa från Riksgränsbanan har over 30 vers, så utvalget var vanskelig, men tror jeg har funnet de beste.
Visa från Riksgränsbanan
Historie
Denne har jeg ikke funnet ut mye om. Her er det som står å lese i Hanna Lunds bok:
"Sunget av Peder Framnes, Notert av L.V. Hanno Tr. s nr 1 i Fem innerligt vackra visor, Sth 1905, Smedberg. "Eftertryck föbjudes av E.S. och A.L."
En visa vill jag sjunga om rallaren i nord,
om vad han får uppleva jag nämnar några ord.
Ifrån den dag han reser från hemmet glad och nöjd,
till han sin bana slutar av år och mödor böjd.
När jag från hemmet reste så glad uti min håg.
långt upp i höga norden min resas mål jag såg.
Då tänkte jag blott föga på mödor och besvär
och på det liv som leves i ödemarken här.
Nu har jag praktiserat i många långa år,
bland nordens skog och fjällar och mången tanke går
tillbaka till min hembygd där som min vagga stod,
kanhända är jag bortglömd av den mig närmast stod.
Igenom berg och dalar, bland älvar, sjö och skog
en järnväg nu skall byggas, nog blir den banan svår.
Från Gällivare kyrkplats till Norska havets strand,
emellan Nordens länder ett nytt föreningsband.
Vi ligga i en koja långt skild från något folk,
ibland så kan det hända vi se en lapp i kolt
som smyger fram langs bergen likt skogens vilda djur
och följer efter renen i både ur och skur.
Vart ögat än sig vänder man skådar endast fjäll,
av norrsken starkt belysta i nordens vinterkväll.
Och polarstjärnan blickar så vänligt på dig ner,
och karlavagnen skrider sin bana som man ser.
När vi vårt arbet' sluta vid solens sista sken,
och hem till kojan vandra med tunga trötta ben,
vi skall i ordning ställa vår simpla aftonmat,
och sedan få vi sova på mossa, ris och lav.
Ej kräsligt få vi leva, vår mat är fläsk och bröd,
en dryck ur klara källan, så lides ingen nöd.
Med hurtigt mod vi tåga till arbete igen,
och mödan vi ej spara, nog kommer vilan sen.
Här schaktas berg og backar och dalar fyllas upp.
och långa broar byggas utöver flodens lopp.
Ja tunnlar även sprängas igenom bergen fram
och allting måste vika för rallarns starka arm.
Hit strömma folk i massor från Sveriges alla hörn,
från Småland, Skåne, Bleking. ja även Södertörn.
Till Norrland står dess resa hit upp till höga nord,
från söderns varma lunder till Lapplands frusna jord.
Att skörda guld i massor är mångens tanke här,
men grymt de bli besvikna, blott mödor och besvär
är allt som här dem möter, och mången vänder om
och reser raka vägen tillbaka som han kom.
Förtjänsten den är dårlig och provianten dyr,
och simpel är vår boning, vi leva såsom djur.
Om dagen slåss med kölden, om natten likaså,
det tager på humöret, det kan mon nog förstå.
Då arbetet är färdigt och vi avlöning fått,
då resa vi till staden att fästa lite smått.
Då glömmas alla sorger och vad vi slitit här,
ej tanken längre fängslas, den flyr till vännen kär.
När vi till staden kommer med pengar i vår pung,
och fyller tomma glasen och flaskan gör sin rund,
då er ej ondt om vänner, så varmt vart öga ler,
och inga sura miner man då omkring sig ser.
När kassan börjar tryta och flaskan blivit tom,
till juden klockan vandrar, man börjar se sig om för
att få se de vänner som nyss så glada vardu
leter nu förgäves, det finnes inga kvar.
Då börjar jag att tänka på något likt reträtt.
Då tungt mitt huvud kännes, men kassan den är lätt.
Att möta nya öden man åter sig beger –
vem vet om kanske döden är nästa mål man ser.
Men fall ej modet yngling! så länge kraft du har,
så blir du nog mottagen, arbete finns nog kvar.
Ty många banor byggas ännu i Sveriges land,
och vem skall dessa bygga om ej vår starka hand.
Men när vår kraft är bruten av mödor och besvär,
en arm bortskjuten, kanske ett öga borta är.
Kanske i skuld vi häfta till snickarn för ett ben,
då är det få som känner den rallaren igen.
Till sist ett råd jag giver till dig som självförnöjd ser
neder uppå rallarn av år och mödor böjd:
Bryt ej för hastigt staven och ryt ej straxt: vet hut,
om han sitt bröd begärer, du vet ej själv ditt slut.
En hälsning nu jag sänder till er I raske män,
bland vilka jag arbetat och alltid varit vän.
Mitt namn jag icke nämner, vad skall det tjäna till?
Om ni försöker gissa, mitt lov ni ha därtill.